Alltid saknad - Aldrig glömd

Det har nästan gått en vecka och ändå känns det som igår. Stefan finns inte längre ibland oss, åtminstone inte i ett levande väsen.

Jag hade den otroliga förmånen att få känna Stefan även vid sidan av planen. Vi var vänner-genom-vänner kan man säga. Inte så nära att vi hade personlig kontakt dagligen, men tillräckligt nära för att hälsa, prata och ge varandra en varm kram. Vi har haft många roliga utekvällar ihop. Han har ätit fler måltider i mitt dåvarande hem än jag kan minnas. Han var en (av väldigt få) som brydde sig om och frågade hur jag mådde då ett långt förhållande tog slut. Men framför allt bjöd han alltid på många skratt.

Men vad spelar det egentligen för roll hur väl man känner någon? Går det att rangordna sorg? En hel stad ligger i dvala. Rutinerade reportrar kämpar mot tårarna i halsen. Barn tröstar vuxna som tröstar barn. Gamla kämpar sig ut i rullstolar. Tv sänder non-stop. Ljusen blir fler och flera.

Sorgen stavas Stefan Liv.

Men den stavas också Anna. Den stavas Herman och Harry. Den stavas Anita. Bubba. Snöret. Pettan. Halle. Melle. Viktor. Hult. Ia och Alexandra. Den stavas hans älskade Norrahammarvänner. Och ytterligare minst 40 personer som alla såg Stefan som sin absolut bästa och närmaste vän. Det är ytterst få förunnat att ha så många vänner och det får man bara om man verkligen förtjänar det.

Jag såg en bild skymta förbi under minnescermonin. En bild på en ung Stefan i läsglasögon. Jag kommer ihåg de där glasögonen. Jag var med när de inhandlades. Stefan kände att han ville uppfattas lite mer seriöst efter diverse intervjuer om kvarglömda fjärrkontroller och olagliga vänstersvängar. Sagt och gjort, vi skjutsade honom till en bensinmack och han provade ut några han tyckte gav honom rätt intellektuell look. Sedan ställde han upp i så många intervjuer som möjligt, innan han insåg att det är vad som kommer ut ur munnen som räknas.

När den värsta chocken, ilskan, sorgen och otröstligheten har lagt sig hoppas jag att alla - oavsett vänskapsgrad- kan plocka fram liknande ljusglimtar från Stefan.

Och jag tror att jag pratar för alla när jag säger att vi önskar att vi kunde hjälpa till att bära sorgen för de ovanstående. Lindra, torka, minnas och hedra.

Kanske är det som vissa säger, när ett liv slocknar tänds ett annat. Dagen efter föddes fina Filippa. Och kanske kanske tändes det en ny stjärna på himlen.